När jag satt och tecknade mönster på halkdräkten/pyjamasen tänkte jag på min morfar. Det var så länge sedan så jag kommer bara ihåg minnen av honom, inte känslan av att som 5-6 åring sitta i en soffa och halvsova bredvid honom. Kanske är mina minnen helt förvridna, jag vet ju inte vilka värderingar han hade och jag vill kanske inte veta heller – han kanske är den bästa av förebilder som jag minns honom. Kanske hittar jag soffan en dag och kanske får jag återuppleva bilden av mig och honom. Pyjamasen var i alla fall trovärdig; ”en sån hade jag när jag var liten” sa en kvinna till sin man efter att de, utan att röra en min, gått förbi mig i möbelaffären. Pyjamasen känns rätt.